Darkest Dungeon II recension: Alla ombord på mordcoachen

En sak du sällan ser i fantasyberättelser, vare sig det är litteratur eller film, är den känslomässiga och mentala belastningen som äventyraren måste ta på sig. Du ser nästan aldrig den mörka sidan av att slåss mot en oändlig hord av zombies eller kannibalistiska orcher, eller faktiska drakar. Hjältar dör, ibland på ganska fruktansvärda sätt om du stannar upp och tänker på det, men huvudgruppen eller huvudpersonen kämpar vidare och utkämpar den oändliga goda kampen.

Darkest Dungeon, från Red Hook Studios, vände hela genren på huvudet när den introducerade konceptet PTSD till standardmallen för dungeon-crawler. Hjältarna (i brist på ett bättre ord) i det spelet presenterades som mer jordnära, normala (ish) människor än man brukar se.

Mörkrädd

Ja, okej, en av dem är en professionell förgiftning, och det finns en landsvägsman, och de har alla speciella färdigheter och, i vissa fall, magi. Men i slutändan var de menade att vara vanliga äventyrare.

Naturligtvis hjälper det inte att världen de lever i är så obevekligt dyster. Termen grimdark gör det inte rättvisa. Det här är en värld där du antingen svälter ihjäl, blir uppäten av något, fångar pesten eller fäster på dig en ögonlapp, tar ett svärd och ger dig ut i fängelsehålan. Under storslagna äventyr kan du också svälta ihjäl, bli uppäten av något eller fånga pesten.

Darkest Dungeon II tar det kärnkonceptet och kör med det. Egentligen tar det konceptet och hoppar på en diligens med det, eftersom det är ditt primära transportsätt i uppföljaren. Istället för att tyna bort på ett värdshus mellan grävningarna, försmäktar ert trasiga gäng av eländiga hatemongers i en ranglig gammal diligens istället.

Alla ombord på mordbussen

Den korsar det skuggspökade landet, håller sig till gamla vägar genom knotiga, taggiga skogsmarker och uråldriga stigar som bryter igenom barrikader och lyser upp dunkeln med sitt enda flimmer flamma. Den här lågan representerar ditt hopp, och om den slocknar (vilket den kommer då och då), är det Game Over. Så länge det blomstrar kommer du att få buffs för moral och stridsförmåga.

Du måste hålla lågan brinnande, och du gör det genom att vinna slagsmål och hjälpa de behövande. Tyvärr är det en otroligt svår affär att vinna matcher. Se, Darkest Dungeon II fortsätter sin föregångares förkärlek för att straffa dig även vid seger. Du kan vinna en desperat kamp mot ett gäng zombies eller galna sekter, men även om du, kan du komma ut något förändrad.

Att ta slag, missa slag och se sina allierade dö har förödande effekter på dina partimedlemmar. Du börjar med bara fyra, en tillräckligt bra besättning som består av en tank, ett par DPS-typer och en pestläkare som fungerar som healer, typ. Saken är den att fienderna i Darkest Dungeon II är lika starka, om inte starkare. Du kommer att byta slag mot slag baserat på ett initiativsystem, men oddsen verkar alltid stå emot dig.

Stridens band

Som ett resultat kommer du att förlora människor. När något negativt händer kommer dina hjältar att få en liten poäng mot sin mentala hälsa. Fyll mätaren (faktiskt en liten rad med prickar under deras namn), och de kommer att ha en uppdelning. Detta kan ha en mängd effekter, liksom andra negativa konsekvenser. Du kan förlora förmågan att träffa ditt mål, eller så kan du drabbas av minskad skada eller försvar. Vissa karaktärer förlorar åtkomst till sina drag.

Vad som är ännu mer oroande är att du inte kommer att veta vad dina hjältar kommer att drabbas av förrän det händer. Att överleva möten kräver mycket skicklighet och ännu mer tur. Det handlar inte bara om att hålla sig vid liv; det är vad man får leva med efteråt.

För att ta det här konceptet till nästa nivå har Red Hook Studios fördjupat systemen på ett ganska extraordinärt sätt. Karaktärshandlingar kan nu direkt påverka de andra karaktärerna. De kommer att anklaga varandra för att döda stjäla eller för att gynna andra partimedlemmar om du helar en av dem först. Precis som de kan bygga relationer under korta stunder av andrum, så kan de också falla ur.

Kärlek i pestens tid

Ibland kommer de att bilda band – inte alltid romantiskt, även om det kan hända. De kan bli respektfulla mot varandra, i vilket fall de ibland attackerar samtidigt. De kan bli förtjusta i varandra, i vilket fall de ofta kliver framför sin skönhet för att ta skada åt dem. Det är ett intrikat system, men kanske lite för intrikat.

Se, det är nästan omöjligt att identifiera vilka handlingar som kommer att orsaka en klyfta mellan karaktärer, och det hela verkar ganska slumpmässigt. Vissa handlingar kan också omedelbart splittra tidigare uppbyggda band, vilket är irriterande hur mycket som helst. Min vägman, Dismas, blev så arg på pestläkaren att det påverkade hans förmåga att skjuta rakt. Ett bokstavligt blindt raseri.

Och trots detta förblir den utomordentligt spelbar. Du är tänkt att dö, förstår du? Det ska hända. Även om Darkest Dungeon II är mycket mer av en roguelike än sin föregångare. Nu kommer du permanent att låsa upp utrustning och prydnadssaker på varje löptur – eller åtminstone möjligheten till dem. Allt du hittar kommer att läggas till loot poolen i efterföljande försök, medan du kan låsa upp permanenta färdigheter för varje karaktär genom att använda speciella helgedomar.

Tragiska hjältar

Då och då kommer du att träffa människor ute på vägen som kommer att behöva din hjälp. Det finns ingen faktisk transaktion här, och du kan inte riktigt säga nej till dem, men det är fortfarande ett sätt att bygga eller bryta relationer. Inte för att du har någon riktig kontroll. Du kan välja vad du vill, men om din Plague Doctor ger din Defender den sista After Eight istället för Highwayman, kommer hela helvetet att bryta löst.

Trots den inneboende svårigheten och det oförutsägbara relationssystemet är striden det som gör Darkest Dungeon II så jäkla bra. Det är så slagkraftigt, visceralt, till och med, om du tillåter användningen av ordet. Stridsmusiken är otroligt stämningsfull, och att se dina hjältar dyka framför varandra för att ta skada, eller ge kraftfulla, våldsamma slag mot fienden är en absolut fröjd.

Det är därför synd att den vänder sig bort från detta ibland och försöker skohorn i vad som bara kan beskrivas som minispel. Och du måste unna dig också om du vill låsa upp extra kompetens. Helgedomarna är lite för häftiga, och kräver att du fifflar runt med ny mekanik, ingen av dem vi kommer att skämma bort annat än att säga att de inte är lika roliga som att bara slåss för ditt liv mot fienden.

Det ser dock konstigt vackert ut, med fler detaljer i världen, mer färg (alla mörka nyanser, uppenbarligen) och mer intrikat uppmärksamhet på karaktärerna än i föregående inlägg.

Prestationer och slutförande

Även om Darkest Dungeon II ser färdig ut (det ser verkligen fantastiskt ut), är det faktiskt ett spel för tidig tillgång. Allt som är tillgängligt just nu är det första av fem kapitel, även om du kan låsa upp extra karaktärer och färdigheter, och dess skurkaktiga karaktär innebär att det finns massor av omspelbarhet.

Att slutföra en löptur rakt igenom tar kanske bara några timmar, men det kommer att ta flera timmars försök och misslyckande och svära och gråt innan du kommer dit.

Sista tankar om Darkest Dungeon II

Slutresultat: 3/5

Det är lätt att se varför Red Hook har valt tidig access här. Detta är mer än bara en fortsättning eller kopia av det första spelet. Den introducerar en mängd nya mekaniker och spelelement, som inte alla fungerar som avsett. Det känns också större, kanske pampigare, trots att det är tekniskt ofärdigt vad gäller kampanjen.

Det som är här just nu är absolut värt din tid. Som sagt, det är verkligen otroligt mörkt och medvetet dystert, så vissa människor kan bli avskräckta. Om du är ett fan av världen och dess system kommer du dock inte att bli besviken över vad som erbjuds.

Darkest Dungeon II är tillgänglig för cirka 19,99 $ på Epic Games Store. Du kan hitta detaljerna och rekommenderade specifikationer här.

*Ansvarsfriskrivning: Recenserad på PC. Recensionsexemplar tillhandahålls av förlaget.